Låten How Did I Fall In Love With You med Backstreet Boys är en otroligt vacker låt som jag älskade (den gick på repeat 24/7 när jag var mindre. Från albumet Black&Blue om någon är intresserad) och som fick en helt annan betydelse för mig vid en tidpunkt i livet då jag mådde jättedåligt. Titeln på låten säger väl allt, så att det handlar om L to the O to the V to the E, är det ju ingen tvekan om. Jag behöver inte säga mer än så. Men någon jag verkligen älskade, förlorade jag och ja...denna låt är än idag väldigt jobbig att lyssna på...kommer förmodligen alltid att vara det också. Har ni också någon låt som ni lyssnat på under en period som ni mått skit, och som gör att det knyter ihop sig i magen på er när ni lyssnar på den?

Well, här är låten;



Att en låt kan betyda så otroligt mycket under en tid som är svår, och även efter, är ganska häftigt tycker jag. Men ändå ganska konstigt. En låt kan få en att släppa på alla spärrar. Eller en låt kan få en att bara skratta och minnas någon man saknar eller någon man älskar. En låt som gör att man kanske inte kan kontrollera att tårarna helt plötsligt strömmar nerför kinderna...Musik över huvud taget kan påverka en så otroligt mycket.

Så. Nu har jag fått skriva av mig lite också, haha. Puss på er och godnatt! =)

Det är för de fina barnen som får utstå så otroligt mycket jobbiga saker. Det är så lite pengar...det är två fikatilfällen. Skippa två fikatilfällen och skänk 50kr...50kr! Det är ingenting för oss, men gör så mycket!

Vad tycker ni? Vad känner ni? Och vad tror ni det beror på att vissa hamnar i denna situation?

Nu ska jag nog göra mig iordning för sängen, skola imorgon. I två timmar, haha. Helt sinnesjukt egentligen, men skönt också såklart! :).

Puss och Kram på er!
Ni är så fina, glöm inte bort det!

...det sa en kille från min skola (nämner inga namn) på Msn. Han har trackat mig för att jag gillar Tokio Hotel då och då, och även om jag inte bryr mig - jag står för att jag tycker om dom - så tycker jag att det är ett så omoget beteende, blir bara irriterad på att småpöjksen som håller på så inte kan växa upp någon gång! Och så loggar han in på msn (han skriver aldrig till mig annars, pratar knappt längre i skolan) och skriver "hey kompis (a) haha" för att han behöver en låt. Han undrar om jag har den och kan skicka den till honom. Snäll som jag är hjälper jag honom med det, eftersom jag hade låten på datorn.

Då skriver han detta som även står i rubriken till mig (innan jag sagt att jag ska skicka den); "Jag ska aldrig retas med dig igen om jag får den". SOM OM JAG BRYR MIG?  Kära någon. Varför kan folk inte bara ta sig i kragen, lära sig vad ordet respekt betyder och innebär och hur man faktiskt kan visa andra människor respekt, ta en kurs i vanligt vett och bara växa upp? Vissa människor borde få en örfil!

Ni där ute - om ni är någon utav de som trackar ner på andra pga deras klädstil, musikssmak/stil, utseende eller vad det kan handla om. Ni som mobbas - tänk er för! Och sluta upp med ett sådant omoget beteende! INTE OKEJ!

TOKIO HOTEL - I LOVE YOU GUYS!


Tokio Hotel - Instant Karma

Alla känner säkert till fallet om Linda Chen, tjejen som skulle gifta sig och ha sitt drömbröllop, men som en vecka innan bröllopet, försvann spårlöst. Hennes fästman var aktiv i alla möjliga tidningar och program, bland annat i programmet "Efterlyst" där han bönade och bad att någon skulle höra av sig och att han ville ha tillbaka sin älskade, blivande fru. Tårarna rann på honom och jag satt och tyckte så otroligt synd om honom, tårarna rann på mig själv. För han verkade så full av ångest och saknad...

Nu tros man ha hittat kroppen. Och han, alltså fästmannen, är misstänkt. What if it's true? tänker jag bara...då har jag suttit och tyckt synd om någon som själv är orsaken till sin blivande frus död. VART ÄR VÄRLDEN PÅ VÄG??? Jag hoppas att han är oskyldig! Men han är skyldig, tills motsatsen bevisats...

Att han "råkade" hitta sin fästmös kropp, mitt ute i skogen typ, är väl ganska osannolikt ändå? Och att han var brännskadad, och likaså kroppen, kvarlevorna av kroppen...

Jag hoppas samtidigt att Linda lever...att det inte är hennes kropp de funnit. För familjens skull. Vad hemskt det måste vara...jag kan inte ens sätta mig in i den situationen. Att mista någon pga sjukdom är ju "bara" det nästan omöjligt att komma över. Att då få veta att ens lilla flicka/pojke, berövats på sitt liv pga någon annans val att ta bort henne/honom från jorden...det måste vara...ja, jag kan inet förklara.

Läs om allt HÄR

Själv har jag sovit sådär, men äh - det är ju snart fredag så det går ingen nöd på mig! ;). Jag är inte intresserad av politik, men tittade på nyheterna här nu på morgonen och såg Barack Obama's "konferens" om sjukförsäkringar. Jag tycker det är otroligt bra att han fokuserar på att även om de är en stor nation, och "en rik nation" som han sa, så är de ändå massa miljoner (kommer inte ihåg den exakta siffran - tror dock det var mer än hälften av USA;s befolkning...) som inte har någon sjukförsäkring pga att de inte har råd, eller blir av med den - och Obama tycker att det ska ändras på. Det är ett steg mot ett bättre samhälle, tycker jag i alla fall!

Håller ni inte med?


Bild lånad härifrån - ej från mötet idag.

Hittade detta inne på bloglovin's hemsida;

Det finns anti-team för allt nu för tiden - och jag förstår verkligen inte poängen! Att avundsjuka ligger bakom är ju väldigt vanligt, och visst kan jag vara avundsjuk (eller kanske inte avundsjuk, mera att jag skulle vilja vara i deras situation men jag unnar dem att det går bra för dem!) men inte går jag och startar massa anti-team mot allt jag inte gillar? Jag förstår inte att folk lägger ner energi på att skriva om sånt de inte gillar - detta måste ju endast vara avundsjuka, eller så har man ett allvarligt problem, som man måste ta itu med! Och dessutom, vad är det för människor som faktiskt prenumerar på denna blogg? Vart är världen på väg?

Låt "blondinbella" vara, låt Kenza vara, låt Håkan Hellström-fans vara, låt Tokio Hotel-fans vara, låt glasshatare vara. Det finns så mycket jag skulle kunna starta team om, men varför ödsla tid att skriva om sånt man inte tycker om, varför tracka ner på andra?

Märks det att jag blir irriterad på detta? Det blir jag också. Hatar när andra bara är ute efter att göra andra ledsna. Jag tycker det kan klassas som mobbing - och mobbing är inte (!!!!) okej.