Jag har aldrig varit så glad över att vakna som i dag. Vaknade nämligen ur den hemskaste mardröm jag tror jag någonsin haft. Och jag kommer ihåg precis allt som hände, vilket inte är ofta jag gör.

|| Den började jättemysigt. Jag och min familj (plus en kompis) satt på våran altan och åt och drack gott, det var sommar. Då tittar jag upp mot himlen och ser ett jättestarkt stjärnfall, för "spåren" efter den dröjer sig kvar och himlen blir grön! "WOW" utbrister jag, "shit vad coolt, KOLLA ALLIHOPA"!. Efter det kommer det flera stjärnfall...den ena efter det andra. Och helt plötsligt börjar det komma brinnande bollar i size av pilates-bollar ungefär genom skyn och som sen landar några meter framför oss. Panik utbryter så klart och då var vi massor av folk som bor på gatan som också var där och sprang runt och skrek.

Vi springer in till vårat hus, jag skriker till pappa "KOM PAPPA, SPRING!!!" medan det kommer fler och fler "bollar". Jag hittar inte Lina, men hon kommer till slut och alla är samlade. Vi kollar direkt att gåbbarna mår bra och de gör dem, de är förvånansvärt lugna. Då ser vi genom fönstren hur enorma skuggor syns på marken. Jag går ut och kollar och ser en jättestor meteor "sväva"/flyga över husen. Mamma förstår direkt vad det är och frågar bara "hur stora?" och jag svarar med gråten i halsen "enorma mamma, de är enorma". Meteoren landar i huset precis mittemot vårat. Jag skriker av rädsla. Och sedan kommer det bara fler och fler. Dessa brinner inte, de ser bara ut som enorma stenar formade olika och de bara flyger förbi vårat hus.

Pappa har försvunnit innan detta händer, jag kommer inte ihåg varför. Lina syns inte till. Jag vänder mig om och ser hur en stor skugga närmar sig från vårt hus baksida och jag skriker till mamma "KOM UT! Mamma SPRING" och hon hinner precis innan en sten lika stor som vårt hus ungefär kraschar ner i vårt tak. Den gör inte så mycket skada, bara det övre planet är mosat. Gåbbarna springer jag in till i all världens fart och tar i famnen ifall huset skulle rasa. Jag och mamma skriker "LINA", "TOMMY"... men ingen svarar. Det är då jag skymtar en arm och en liten bit av tyg färgat precis i den lila färg som Lina hade på klänningen, på det övre planet. På något sätt kommer jag upp dit och hittar Lina sittandes i sin säng, nästan utan en enda skråma, och jag behöver bara lyfta på ett skåp för att få loss henne. Då berättar hon det. Med tårar rinnandes och panik i rösten. "Pappa sprang där ute. Han krossades av en meteor. Han är så himla dum. Så dum" och så gråter hon massor. Jag är i chock och fattar inte riktigt, så jag frågar "är han död"?. Hon svarar "ja. Pappa är död". Jag börjar gråta helt hysteriskt. Och klättrar ner till mamma. Vi står och kramas allihopa, men jag vet att någon nu för alltid kommer att saknas. Pappa. Min älskade pappa. ||

Det var nu som drömmen avbröts av att Edgar gnällde och ville ut. Tack och lov. Men drömmen var så verklig att jag var tvungen att kolla ut genom fönstret för att se att allt var som vanligt. Och ute var det jättevackert...frost överallt. Och när jag pussat på gåbbarna så gick jag ut med kameran i högsta hugg.

Jag vill aldrig någonsin drömma något sådant igen. Det var hemskt. Och alldeles för verkligt.